Busy

OJ OJ, plötsligt hopade sig allt möjligt. Så pass faktiskt att jag knappt vetat var jag skulle börja. I lördags t.ex., cyklade Anders, Peter o jag en fin femmilsrunda som jag kanske nämnt. T.ex. fick vi plötsligt rulle på en traktor som höll jämn 30-kilometersfart upp som ner. Efter ett tag kändes det emellertid bara jobbigt att vila och vila och vila samt naturligtvis att motorljudet bara störde, så vi tryckte helt sonika ifrån fanskapet! Dagens toppnotering 52 km/h uppstod därmed. Det är alltid lika kul att dra förbi de motordrivna, eller hur? (Jag tror f.ö. att det var en Lamborghini ;–)

OCH på kvällen fick jag Storfrämmat från Storstan (och i och med det även tillgång till bl.a. Eurosport och därmed Girocykling på vanlig teve; hur är s.k. off-blogg-kunskap). Efter en mycket sen lördag kravlade jag mig därefter ändå upp söndag morgon och satte mig tillsammans med andra hugade cyklister såsom Piccolo, Stambecco, Kris, och Kashmir, på 11.15-tåget mot Ystad, men hade jag vetat vad som väntade hade jag åtminstone tvekat något lite … nämnligen dryga sju mil med 8-10 m/s rätt i käften! Till att börja med var vi trots allt vid ganska gott mod men när vi i Böste sedermera vek av uppåt 101:an och Söderslätt visade upp sin allra naknaste bonnasida tröt farten betänkligt, t.ex. hörde jag vid nått tillfälle bak i kön nån som skrek ”hallå, öka för fan, under 20 är ju pinsamt!", visst, dra här fram ett tag så får du se själv, tänkte jag. Men jag måste ändå säga att moralen var riktigt hög under hela resan, alla insåg ju ganska snabbt att utan klungarbete skulle detta bli en ren pina. Så vi hjälptes åt allihop på ett föredömligt sätt även om det ibland vinglades betänkligt i den byiga vinden. Tyvärr fick Kris en kris pga den pingisskada(!) han ådragit sig tidigare i veckan och blev tvungen att ta tåget hem från Svedala. På det hela taget tycker jag ändå CKRM gjorde ett mycket bra jobb, med pepping, hjälprytteri och allmänt god vilja.

PÅ måndag var det så dags för Mr Nick Cave & The Bad Seeds i K-hamn. Skojja om jag var både sliten, nästan paralyserad men ändå uppeppad. Eftersom jag är gammal Cavefreak så är kanske mitt omdöme inte värt att ta någon större notis om men jag tyckte i vilket fall det var grymt bra. Visst hade jag gärna hört fler klassiker men jag tycker han gjorde de nya låtarna (som jag knappt hört alls) kanonbra. För hög bas för lokalen bitvis, visst, men det bjuder ”vi” på – för satan, gubben rockar arschlet av de flesta som jag ser det. Dessutom kan han ju vända på hela steken och ballada samma arschle av de flesta andra också! (Och nog skvalade jag en hel del.) F.ö. hade vi fått till det med sammanlagt 12 pers, inklusive min storson & flickvän på plats, riktigt kul var det.

NÅVÄL, på det hela taget en fantastisk ”liten helg” för min del. (Skit bara att inte Paolo Bettini tog hem åtminstone en av de där spurterna efter Benatti under helgen.) I vilket fall åker jag till Blekinge med lillsonen under helgen och vilar upp mig, men tar naturligtvis med mig cykeln. Och om någon, Stambecco, Kashmir eller vem som, har bilder från söndagsturen eller konserten så kan ni gärna gå in här och lägga dem var ni vill, så att det inte blir så tråkigt att läsa den här skiten. Jag får inte till det riktigt med mobilbilderna, dock här en ”konstnärlig” från Cavekonserten.

/Capitano

Förresten, nedan en bild hämtad från den eminente Kjell Ahlkvists blogg apropå Stambeccos Nordstjernanbild han fick i present i förra inlägget. Bildtexten i kursiv under bilden:

Denna reklambild från Wiklunds visar en Nordstjernan av äldre tävlingsmodell i samma stil som engelska "Path Racers" från 1910-talet med styrstam i ban-stil och framåtlutande övre ramrör. Att döma av pump och reservdäck användes den ändå för landsvägstävlingar. Wiklunds var pionjärer när det gäller tävlingscyklar i Sverigen. I det första Mälaren Runt-loppet 1892 körde ettan Gustaf Fjaestad på Nordstjernan.