Ett jävla Saab-liv

TÄNKTE LITE försynt och sådär ”bjuda-på-mig-själv”-aktigt publicera något om det faktum att jag gillar Oh Laura, ni vet, hon som sjunger ”Release me” i Saab-reklamen. Köpte dessutom nyss hennes album på iTunes. Utan att ha hört igenom den... Sedan, av någon oförklarlig eller sjuk anledning (allt emedan jag sitter och njuter av hennes lite skönt spruckna röst), går jag till DN och läser en recension om plattan (Malena Rydell). Så här skrev hon:

----------------------------------
”Oh Laura kom till världen som "Saab-bandet" och de kommer att lämna oss med samma epitet i pannorna. De är inte dåliga. De gör bara melodiradiorock som har lika mycket personlighet som ett glas vatten eller en "Billy"-bokhylla. Deras låtar går liksom upp i rök när man lyssnar på dem. Men av någon anledning är det alltid de plattaste artisterna som har de mest rörande overkliga influenslistorna. Oh Laura, som gör den mest generella, väna, airbrushade och nattradiofixade mjukrock man kan tänka sig, listar film noir, Shakespeare, David Lynch och Kate Bush som förlagor till sin "music noir".

Naturligtvis var det för att de är så kritvita och genomskinliga som det stora bilföretaget valde deras "Release me" till sin reklamfilm. Oh Lauras musik är som en stor overheadduk som varenda upptänklig medelklassdröm kan projiceras på. Härligt renons på karaktärsdrag som skulle kunna överglänsa varumärket.”
----------------------------------

OCH VAD gör jag nu?
HON har rätt!
DEN fan är klockren!
HÄR sitter jag alltså nu och lyssnar på ”Ett glas vatten” …
… eller en jävla bokhylla … ”medelklassdrömmande”…!

FUCK it!
/c