Mff-Kff 1-2 ...

Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt.
Att MFF inte fungerar känns … igen, och tyvärr närmast klyschigt.
Jag var på match mot KFF ikväll och det … sket sig.
Igen.
I 89:e minuten - fast egentligen långt innan.
MYCKET långt innan.

Alltså … här kommer t.ex. Molins och Harbuzi hem från en fullkomlig succé i U-21-landslaget och de får inte göra 90 minuter!?
Skojja om det syntes att de inte var glada när väl inhoppet kom.
(Rasmus Elm var t.ex. självklart med hela matchen och gjorde mål och var dominant.)

I vilket fall läste jag, se nedan, en ruggig text om vår lagkapten och vårt lag.
Det värsta är att det kan stämma.

[F.ö. kan jag berätta att Cavendish överlägset och inte oväntat vann sin andra spurt på Touren idag, SAMT att Armstrong ligger trea i sammandraget efter Cancellara och Martin.]

/C

----------------------------------------
Blodet blir till sand

Fotboll är också ett rollspel. Så länge man som i Barcelona har Alves, Xavi, Iniesta, Messi, Henry och Etoo framför sig är det lättare att spela birollen. Men det innebär inte att den defensive mittfältaren – Touré, Keita eller Busquets – slutar tänka kreativt eller röra sig på ett för motståndaren irrationellt vis.
Malmö FF, som massor med företag sponsrar och horder av supportrar håller på i vått och torrt, har en lagkapten och innermittfältare som heter Daniel Andersson. Han ska alltså vara navet kring vilket allt snurrar. Han är lillebror till en mittbacksikon och son till en dito. Och han pendlar, fastän notorisk landslagsman, mellan acceptabel och miserabel.
Nej, han har inte Iniesta och Messi kring sig, men han spelar å andra sidan i ett lag som slipper möta Real Madrid och Manchester U. MFF möter Gefle, Örebro, Gais – det blir oavgjort även på hemmaplan. Och det beror, tror jag, bland annat på den förkroppsligade långsamhet och bristande kreativitet som varje tränare ärver – Daniel A.

Nu är det femte säsongen i rad som han är en av allsvenskans tre-fyra svagaste innermittfältare och centralgestalter – förutom någon hörna inte ett oväntat agerande, inte en chockerande djupledslöpning, ytterst få passningar som överraskar motståndarförsvaret. Inga fantasifulla insatser alls knappt. Grabben gör sitt jobb, men utanför arbetsbeskrivningen intet, och för det belönas han vecka ut och vecka in med relativt höga betyg. Och då har vi ändå inte talat om hans bristfälliga sidledsförflyttningar på konstgräset i Borås eller Gävle, där han förvandlas från sen-gångare till elefant.
Den som ser matcherna men inte prompt håller på MFF fattar ingenting. Är journalisterna mutade? Eller ingår de i en anda där nepotismen är så total att en Andersson inte får kritiseras? Daniel Andersson är ju handen på hjärnan inte ens särskilt bra defensivt – han kommer för sent i situationerna och klantar till det i avgörande moment – och när det gäller dygder som att täcka ytorna mellan mittfält och försvar är Tobias Linderoth ett geni i jämförelse och även så pass begränsade fotbollsjobbare som Lolo Chanko, Marcus Lantz, Henrik Rydström och Gustav Svensson är betydligt tuffare, mera svårlästa, kvickare, bättre. Hur många år sedan är det Daniel Andersson blev alldeles yr i skallen av att möta en alltjämt ung spelare som Viktor Elm?

Malmö är en stad med urbana och globala ambitioner, samtidigt som en av stadens stoltheter, MFF, verkar sitta fast i en unken blodsmystik. Det smärtar mig att behöva skriva den här texten, men eftersom den kollektiva tystnaden tycks vara så utbredd måste någon göra det. Inte för att jag älskar klubben, dock hade det varit roligt att åtminstone få uppleva ett kval till Champions League på den nya arenan. Men det kommer aldrig att bli verklighet med Daniel Andersson som centralmittfältare och lagkapten.
Man kan inte år efter år bygga sin repertoar på en birollsinnehavare som, fastän notorisk landslagsman, uppenbarligen saknar längtan efter och förmågan för de stora klubbscenerna. Bara för att man likt Andersson blir sur efter en förlust är man inte en, som det heter på fotbollsspråket, ”vinnarskalle”. Det är det som utförs på plan under drygt 90 minuter som räknas, inget annat.

Jan Karlsson