
Efter en skön snabb ensamrunda på tre mil tog nog säsongen slut. En ung tjej, försenad till sin träning, genade i kurvan vid Amiralsgatan/St: Erikshjälpen (alldeles nära JZ Mek). Bakom buskaget dök hon plötsligt upp på fel sida och jag minns ljudet av skrikande metall och en lufttur, en ofrivillig volt genom luften, med cykeln fastklistrad vid fötterna och en alldeles helvetisk smäll mot bakhuvudet.
Jag tog mig loss och upp. Jord i örat, i ansiktet, överallt, skrubbsår på ben, mosade bananer i ryggfickan och längs halva ryggen, blod drippande från armen. Tog av mig hjälmen och de fula men funktionella glasögonen för man kan ju inte se ut som en cykeldåre när man tilltalar en dam. Var min första tanke.
Hon hade ömmande knän, i övrigt ingenting förutom ett snett framhjul.
Mitt framhjul och framgaffel måste ha tagit första smällen. Jag voltade genom luften och landade på bakhuvudet och bakhjulet troligtvis. Plasten på min hjälm är deformerad på sina ställen, frigoliten sprucken.
Tar mig hem, nacken värker, axlarna värker, en första koll på cykeln, huvudet... värker eller nåt, lägger blodig tröja i blöt, tvättar cykel, två snabba glas vin lugnar nerverna, undrar; vad fan hände egentligen?
Vet inte riktigt vad som är snett. Jag eller cykeln. Bakhjulet kan nog riktas upp. Framhjulet verkar vara rakt. Befarar att framgaffeln är körd.
Ja ja, jag lever i vilket fall. JZ får kolla på cykeln. Utan hjälm hade det nog varit grönsaksvarning på mig nu. Cykeln är bara en grej trots allt... Mina planer på en lång vintersäsong med Lovikavantar kan nog däremot läggas ner...
/r